Metoden att ringmärka fåglar har sitt ursprung i Danmark där man i slutet av 1800-talet ville ta reda på vart fåglarna flyttar, hur gamla de blir och om de kommer tillbaka till samma platser mellan olika år. Här vid Ottenby skedde de första märkningarna 1937, och allt sedan fågelstationen startades knappt tio år senare har ringmärkningen utgjort grunden i datainsamlingen.

Varje ring har ett unikt nummer och en adress dit man ska skicka upphittad ring. Den svenska ringmärkningscentralen finns på Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm. Den som skickar in uppgifter om en ring får svar på vilken fågel som bar ringen samt när och var fågeln ringmärktes m.m. Genom att sammanställa större antal av dessa återfynd erhålls en bild av var arterna häckar, var de övervintrar, vilka vägar de använder till och från övervintringsplatserna, hur snabbt de kan förflytta sig, hur gamla de kan bli och annan grundläggande kunskap som är viktig för det långsiktiga bevarandet och skyddet för våra fåglar.

Vid Ottenby

Ett viktigt syfte med Ottenbys ringmärkningsverksamhet är att långsiktigt kartlägga förändringar i de olika arternas populationsstorlekar, d.v.s. vilka arter ökar och vilka minskar. Av den anledningen har fångsten på Ottenby bedrivits på precis samma standardiserade sätt varje år sedan 1972, och på så vis blir fångstsummorna ett statistiskt utsnitt som kan användas för att spåra långsiktiga förändringar. Här vid Ottenby pågår den standardiserade ringmärkningen i fyrträdgården 15:e mars till 15:e juni (vår) och 25:e juli till 15:e november (höst). Fångsten påbörjas en timme innan soluppgång och avslutas kl 11:00 (men kan förlängas vid större inflöden). Utöver detta sker också riktad fångst av vadare, änder, rovfåglar och ugglor.

De flesta småfåglar fångas i specialgjorda slöjnät som finns uppställda på fasta platser i vår trädgård. Dessa är tillverkade av en tunn och mjuk nylontråd, och när fågeln flyger mot nätet trillar den ner i en ficka som bildas av fågelns tyngd. I trädgården finns också två s.k. Helgolandsfällor. Dessa är byggda som stora nätstrutar med träd och buskar i. Fågeln flyger allt längre in och hamnar till slut på en ”fallucka”, som öppnas av personalen som går genom fällan regelbundet. Både nät och fällor vittjas en gång varje halvtimme. Vadare fångas med hjälp av specialgjorda burar som ställs ut i kombinationer på de bankar av tång som omger udden. Burarna vittjas en gång i timmen.

Efter fångst transporteras fåglarna direkt till ringmärkningslaboratoriet. När fågeln artbestämts får den sin ring vars storlek är noggrant anpassad efter tjockleken på benet. Småfågelringarna är gjorda av aluminium och motsvarar vikten av ett armbandsur för oss människor. Fågelarter som håller till i vatten, exempelvis vadare och änder, förses med ringar av stål som bättre står emot slitage. Så långt det är möjligt bestäms sedan fågelns kön och ålder. Mätdata som vikt och vinglängd registreras och speciella data som fågelns ruggningsstatus (byte av fjäderdräkt) och mängden lagrat fett noteras. Fågeln återbördas sedan till friheten, oftast bara ett fåtal minuter efter fångst.